Arbetsyta

”Då ger jag ordet till försvarsadvokat Philip Cronstedt för att hålla försvarets sammanfattning.”
Den hästsvansprydde mannen som var rättens ordförande, och som Anna betraktat till och från under flera veckor, nickade kort mot bordet där Conny och hans juridiska ombud satt. Den överspände Stockholmsadvokaten tittade sakta upp från mappen framför sig, log mot ordföranden och reste sig sedan långsamt. Han knäppte den översta knappen på den svindyra kavajen och la en hand på Connys axel. Anna noterade att han kramade den nästan kamratligt.
”Vi brukar inte …” började ordföranden när Cronstedt helt sonika avbröt honom.
”Herr ordförande”, Cronstedt log överlägset, ”jag är väl medveten om att man inte brukar stå upp vid dessa tillfällen, men också att det inte står nånstans i lagboken att man inte får det, så det kanske kan gå för sig?” Leendet förstärktes av ett par höjda ögonbryn, och ordföranden nickade efter någon sekunds tvekan.

Liksom vid tidigare tillfällen under rättegången tog Cron- stedt tid på sig innan han började tala, som om han ville vara säker på att hela salen lyssnade och gärna la märke till varje rörelse han gjorde. Han gick de få stegen till utrymmet framför deras respektive bord. De bruna, säkert handsydda, skorna med en sula som knappt hördes mot golvet gav intrycket av att han smög fram, precis som ett rovdjur som rör sig mot sitt byte. Is- tället för att som vid tidigare tillfällen under rättegången vända sig mot rättens ordförande och nämndemän ställde han sig nu precis framför Anna.

Hans smått hotfulla gestalt fick henne att trycka sig bakåt i karmstolen. Hon kände huden klibba genom den redan fuktiga kavajen. Egentligen ville hon skjuta stolen bakåt för att skapa mer utrymme mellan dem men vågade inte störa den spända tystnaden i lokalen. Hon andades bara in och fick påminna sig om att även släppa ut luften innan yrseln tog över. Till och med ljudet av utandningen lät högt i hennes öron. När hon sneglade åt sidan såg hon att även hennes annars så stabila mål- sägandebiträde verkade tagen av stundens allvar. Åklagaren på hennes andra sida rörde inte en min. Blicken sökte sig sedan mot det frestande vattenglaset, torr som hon var i halsen, men hon tvingade sig istället att titta Cronstedt rakt i ögonen. Lugnt, allvarligt med neutral min trots att hjärtat slog så hårt att det gjorde ont i bröstet. Advokaten mötte hennes blick, fortfarande leende, och det såg till och med ut som att han blinkade åt henne innan han tog till orda.¨

”Anna Svanström, jag förstår mycket väl att natten i december förra året var en oerhört traumatisk upplevelse för dig. Men …” Här försvann Cronstedts försök till ett förstående leende och ansiktet slöt sig. Blev hårt. Anna skymtade något vasst i hans blick och rös när han svepte med handen mot henne och sedan vände sig till ordföranden.
”… som försvaret visat vid åtskilliga tillfällen under rätte- gången var det inte självförsvar från Anna Svanströms sida, utan hon bjöd mer eller mindre in till händelsen i december när mötet med Conny Strålqvist råkade urarta. Tidigare intim kontakt och en olåst dörr är starka bevis för detta. Även att hon mycket lägligt hade placerat ut en hammare vid sängen dit hon visade Conny Strålqvist vägen.”
Anna kände hur illamåendet sköt upp från magen och hon fick en sur smak i munnen. När handen äntligen sträckte sig mot vattenglaset darrade hon. Trycket över bröstet ökade alltmer och hon började gapa efter luft. Trots att målsägandebiträdet la en lugnande hand på hennes arm lyckades hon inte hindra ångesten som trängde ut ur varje por. Trodde de inte på henne?

Telefonen visade att klockan var tio i tre när Anna vaknade i soffan. Munnen var snustorr, halsen sträv när hon försökte svälja och hitta lite saliv. På bordet låg den pizzabit kvar som hon lämnat för några timmar sen. Redan då hård som knäckebröd. Varför hade hon inte gått och lagt sig när hon börjat känna att hon var på väg att somna? Men som vanligt hade hon tänkt att hon bara skulle vila lite. Lite hade nu blivit halva natten på en soffa som främst var gjord för att sitta i. Vilket hennes ländrygg nu påminde henne om.
Med långsamma rörelser och ögonen öppna precis så mycket som behövdes för att ta sig fram i mörkret ställde hon ut sina lämningar i diskhon. Återigen slängde hon en blick genom fönstret och mot lamporna som var tända hela natten.
Det stod någon där.

Anna snodde runt och ställde sig vid den öppna spisen, ur synhåll från framsidan. Hjärtat bultade hårt i bröstet och pul- sen ökade för varje slag. Med händerna knutna framför halsen böjde hon ner huvudet och tryckte munnen mot knogarna. Knep ihop ögonen och försökte förstå vad hon sett. Hade det verkligen stått någon utanför? Vad skulle hon göra nu? Hon försökte lyssna men det enda hon hörde var pulsens brusande dunk i öronen. Skulle den som stod där försöka ta sig in, som Conny gjort? Försiktigt öppnade hon ögonen, först bara i smala springor, men rummet såg likadant ut. Fönsterpartierna mot sjön skvallrade inte om något annorlunda, men hon vågade inte titta för mycket åt det hållet. Istället tittade hon åt soffbordet till där mobiltelefonen låg.

Utan att hon visste varför egentligen sjönk hon ner på golvet och kröp bort till soffan. Sträckte upp handen och fick tag på telefonen. Men vem skulle hon ringa? Första tanken var Gunnar, men vad skulle han göra från Västervik? Det kändes onödig att ringa polisen, inget hade ju hänt. Ytterligare ett par minuter gick och slagen i bröstet dämpades något. Hon höll hårt i telefonen som började kännas varm i handen. Fortfarande kom inga ljud eller andra tecken på något konstigt utifrån. Hade hon kanske inbillat sig? Hon var ju faktiskt nyvaken och hjärnan kanske spelade henne ett spratt. Skulle hon ringa någon, oavsett vem, måste hon ju vara säker.

Försiktigt ställde hon sig upp, någon sekund fick hon hålla i soffkanten eftersom benen kändes darriga när de rätades ut. Hukad smög hon sakta till köket igen men gled längs med köksbänken i sidled för att inte vara synlig fullt ut i fönstret mot framsidan. Hon tryckte sig bakåt så ryggen hamnade i en obekväm båge. Framme vid vasken stannade hon upp ett ögonblick. Försökte andas, trycka undan förnimmelsen av paniken hon skulle få om det visade sig att hon verkligen sett någon nyss. Och om denna stod kvar. Innan rädslan fick fäste fullt ut vred hon snabbt på sig och tittade ut.